Helt sjukt vad livet kan ta drastiska vändningar ibland. Jag hinner inte riktigt med i kurvorna och slängs fram och tillbaka som ett löv på vägen.
Jag önskar jag kunde vara en "hårdare" människa som inte tar åt sig så fruktansvärt lätt. Jag tar illa upp av minsta lilla vilket känns i hjärtat. Det börjar bli himla ärrigt det där hjärtat nu.
På söndag blir jag 23 år, men varför känner jag mig fortfarande som 16? Stannade jag där någonstans mentalt eller? Eller är det någon slags försvarsgrej för att slippa växa upp?
Nej, natt-tankar för aldrig något gott med sig. Godnatt...
