But that was then, and this is now.

Sådärja! 
Äntligen känns det som livet är på min sida. I tisdags fick jag ett samtal från jobbet (där jag timvikarierat under ungefär ett år) där jag fick förfrågan om att börja jobba heltid från maj, tills mitt sommarvik som nattare börjar. Och självklart! Jag älskar mitt jobb och kan inte bli bättre att få jobba heltid och känna att man har en fast inkomst att luta sig mot.
Dagen efter fick jag ett samtal från Ohlssons fastigheter som säger att om jag vill så får jag ta lägenheten jag tittat på. Stod tvåa i kö, så trots förhoppningarna att få den så trodde jag ändå att tjejen före mig skulle ta den och jag skulle få fortsätta sökandet.
Är det kanske min tur nu? Att få bara må gott en stund och leva ett normalt liv med eget place och jobb osv. 
Trots att jag älskar mina föräldrar och att jag har en himla tur att jag faktiskt har dom föräldrar jag har som låter mig flytta hem såhär huxflux under en period, så känns det fantastiskt skönt att komma till mitt eget nu. Att flytta hem till föräldrarna vid 23 års ålder känns trots allt som ett bakslag i utvecklingen.
Men som sagt, nu kanske jag kan få komma på fötter igen och känna att det är min tur.

Meeen, som den pessimist jag är så väntar jag mig snart ett bakslag, det kan inte vara såhär bra.
Eller kan det det? Är det verkligen så att min otur är slut för ett tag nu? Aja, den som lever får se....

Although it hurts I'll be the first to say that I was wrong

Jamen hej igen då. Redigt långt mellan gångerna jag skriver här, trist nog. 

Men finns väll kanske inte så mycket att skriva antar jag, livet rullar på som vanligt och ingenting speciellt stort händer i mitt liv. Vilken tråkig liten "svensson" tänker ni då, och ja, så är det nog också.

Det som hänt sedan sist är väll att jag sagt upp lägenheten i mitt älskade Övik och flyttat hem till päronen (ifall det är någon av er som läser detta som råkar veta av en etta -med kök- i Lycksele som blir ledig inom en snar framtid så hör gärna av er!!)

Ja, vad har mer hänt... Jag jobbar på medicinavd. här i Lycksele som timvik tills vidare, i sommar blir det nattschemat på avdelningen för min del (awesome!) och förmodligen blir det att läsa till undersköterska här framöver. Och jag tror att jag hittat mitt kall i livet, trots att jag inte nådde målet som sjuksköterska så hittade jag det som fick mig att tycka att det är roligt att jobba och få hjälpa människor när de är i mest behov av en utomståendes hjälp. Coolt ändå, att man kan känna att man gör sån skillnad för en annan människa bara genom att ge dem en arm att luta sig mot ibland när benen viker sig lite lätt. Ja det är en mäktig känsla.

Nej, jag ska kanske försöka sova lite. Klockan börjar bli mycket och förkylningen som flyttat in verkar få min kropp att tro att den är 90 år.

Förstår inte varför en förkylning, eller ja, alla sjukdomar för den delen får för sig att de har rätten att flytta in i ens kropp bara sådär hipp som happ. Snacka om oförskämt alltså. Jag vräker härmed denna förkylning, med omedelbar verkan. hmmppff.

Godnatt mina vänner, och alla andra nyfikna små luspudlar som läser denna blogg.

Ska försöka bli bättre på det här med att blogga. Kanske händer det något spännande ibland som kan roa någon där ute i cybervärlden.

When you love someone, but it goes to waste - could it be worse?