But that was then, and this is now.

Sådärja! 
Äntligen känns det som livet är på min sida. I tisdags fick jag ett samtal från jobbet (där jag timvikarierat under ungefär ett år) där jag fick förfrågan om att börja jobba heltid från maj, tills mitt sommarvik som nattare börjar. Och självklart! Jag älskar mitt jobb och kan inte bli bättre att få jobba heltid och känna att man har en fast inkomst att luta sig mot.
Dagen efter fick jag ett samtal från Ohlssons fastigheter som säger att om jag vill så får jag ta lägenheten jag tittat på. Stod tvåa i kö, så trots förhoppningarna att få den så trodde jag ändå att tjejen före mig skulle ta den och jag skulle få fortsätta sökandet.
Är det kanske min tur nu? Att få bara må gott en stund och leva ett normalt liv med eget place och jobb osv. 
Trots att jag älskar mina föräldrar och att jag har en himla tur att jag faktiskt har dom föräldrar jag har som låter mig flytta hem såhär huxflux under en period, så känns det fantastiskt skönt att komma till mitt eget nu. Att flytta hem till föräldrarna vid 23 års ålder känns trots allt som ett bakslag i utvecklingen.
Men som sagt, nu kanske jag kan få komma på fötter igen och känna att det är min tur.

Meeen, som den pessimist jag är så väntar jag mig snart ett bakslag, det kan inte vara såhär bra.
Eller kan det det? Är det verkligen så att min otur är slut för ett tag nu? Aja, den som lever får se....