Ensam, det är ett ord som ofta poppar upp i mitt huvud.
Jag är långt ifrån ensam, jag så otroligt många fantastiska människor runt mig. Men jag saknar en pusselbit, den där sista pusselbiten som kanske kan göra mig komplett.
Kanske letar jag efter något som inte finns, det kanske inte finns något som gör en människa komplett, kanske finns det alltid något som saknas en.
Mina vänner säger "ingen kan älska dig innan du börjar älska dig själv", men ibland tror jag att man behöver någon som älskar en sådär villkorslöst för att kunna älska sig själv, och då menar jag inte kärleken från vänner och familj. Någon som ser på dig med de där ögonen, som bara förälskade människor har.
Jag börjar vara så otroligt less på allt detta, samma snack, samma tankar och samma vardag.
Har du någonsin stått i ett rum fullt med människor som betyder massor för dig, men ändå känt dig ensam?
Har du skrattat åt skämt men ändå känt hur du går sönder inuti för att du inte ens har krafter att bryta ihop?
Men jag försöker orka, för att jag vet att någon dag, då står han där. Med de där ögonen.
