Klockan är snart tre.
Jag har legat i flera timmar, tittat upp i taket, lyssnat på musik, och bara försökt reda ut trasslet i mitt huvud. Men hur jag än försöker trassla ut, så hittar jag knutar som jag inte kan nysta upp. Jag vet inte hur länge till jag orkar nysta..
Det är mycket som händer nu, mycket positivt, men också mycket som ställer till det för mig. Jag skulle behöva ett break från mitt liv, från allt som händer runt omkring mig. Det överväldigar mig och jag vet inte vart jag ska ta vägen..
Vart tar man vägen, klockan tre en söndagsnatt, när tankarna bara trycker på och bankar på insidan av huvudet? - När allt känns meningslöst och ensamt.
Det är helt tyst i huset, jag klarar inte av tystnad. Jag klarar inte av ensamheten.
Ibland undrar jag om det är mig det är fel på, om jag själv sätter mig i dom här situationerna och är en sjuk självplågande människa eller om jag faktiskt bara har sjukt otur i livet. Det verkar ju trots allt aldrig vända och byta riktning.
Jag är så otroligt less på att vara den här personen, hon som ofta är ledsen för egentligen obetydliga saker, kan få sjuka depp-perioder och som helt plötsligt bara kan bryta ihop, helt utan förvarning.
Jag vet att det inte finns något som heter "normal", men ibland önskar jag att jag kunde få leva det där "film-livet".
Där människor är lyckliga, skrattar hela tiden, går till skolan/jobbet och känner att livet är fantastiskt, varje dag.Det finns många fantastiska människor i mitt liv, jag är lyckligt lottad på så sätt, sann vänskap är få förunnat.
Men det känns som att det saknas något.Det saknas en pusselbit i mitt liv..