Jag låter saker rinna ut så jag slipper ta farväl.

Imorgon händer det något stoort - min kära syster flyttar till hus!
Känns konstigt nu, båda mina älskade syskon är nu husägare, och min bror är dessutom pappa?!
Shit, när växte vi upp? När försvann barndomen ifrån oss?

Självklart är jag otroligt lycklig för både min bror och syster, men det svider lite i hjärtat när jag inser att vi faktiskt nu är vuxna (eller ja, dom är vuxna - jag är fortfarande en liten skitunge. Haha).
Mina syskon har ju inte bott hemma riktigt på flera år, men att köpa hus, skaffa familj och stadga sig... Jag vet inte om jag kan förstå, att .. nu har dom egna familjer. VI är ju alltid en familj tillsammans, men på något sätt känner jag mig inte lika behövd längre.

Sofia och Johan, älskade syskon - all lycka till er.
Ni har funnit två underbara & fantastiska människor att leva med, ni är lyckliga och då är jag också lycklig för er.

Jag drömmer drömmar om att alla försvinner en efter en
Min äldsta bror och min bästa vän, och alla dom jag inte har än..