Den tunna tråden mellan liv och död.

Ibland kan jag bli så fruktansvärt arg på livet. Hur orättvist och meningslöst det kan vara.
Igår miste en gammal barndomsvän livet på ett helt fruktansvärt sätt, och familj, släkt och vänner står kvar med en oändlig sorg och saknad.
Hur kan det vara rätt och hur kan ödet bestämma att något sånt är naturligt?
Jag gick själv igenom en liknande händelse för 8 år sedan, och då som närstående. Och det finns inga ord som kan beskriva smärtan som infinner sig i kroppen när det otänkbara faktiskt händer. Det är en smärta man inte ens önskar sina värsta fiender, och den hjälplösheten är förlamande.
Alla mina tankar går till familj, släkt och vänner. Ni finns alltid med i mina tankar.

Vila i frid min gamle vän.

För att jag älskar dig, så som du är

Tror jag haft roligaste på kvällen på väääldigt länge.
Kunde verkligen vara mig själv, och ingen ifrågasatte. Sjöng tillochmed duett högt med en kille i slutet av kvällen och alla tystnade för att lyssna på oss. Jag ville aldrig att det skulle ta slut.
Min Stina.. Hon som alltid tar fram det bästa ur mig, fick mig ikväll att komma ut ur mitt skal och bara vara mig själv. Och för det är jag henne evigt tacksam <3

Battlescars

These battlescars, doesn't look like they're fading.
Don't look like they're ever going away.
They're never gonna change.