Den tunna tråden mellan liv och död.

Ibland kan jag bli så fruktansvärt arg på livet. Hur orättvist och meningslöst det kan vara.
Igår miste en gammal barndomsvän livet på ett helt fruktansvärt sätt, och familj, släkt och vänner står kvar med en oändlig sorg och saknad.
Hur kan det vara rätt och hur kan ödet bestämma att något sånt är naturligt?
Jag gick själv igenom en liknande händelse för 8 år sedan, och då som närstående. Och det finns inga ord som kan beskriva smärtan som infinner sig i kroppen när det otänkbara faktiskt händer. Det är en smärta man inte ens önskar sina värsta fiender, och den hjälplösheten är förlamande.
Alla mina tankar går till familj, släkt och vänner. Ni finns alltid med i mina tankar.

Vila i frid min gamle vän.