Saknad är nog den värsta känslan.

Suttit nu en stund och pratat med en fin vän hemifrån Lycksele. Vi har inte hörts på mycket länge och jag känner att det gör ont, att man - även fast man alltid har varandra vid sin sida - tappar bort varandra lite. När någon flyttar fortsätter ju livet precis som vanligt ändå, fast utan en del som vanligtvis finns där. Jag saknar Lycksele, otroligt mycket, men jag tror samtidigt att det kommer att vara ett ställe jag kommer att få sakna bara, tror nog inte jag kommer återvända och flytta tillbaka till Lycksele som förut, utan bara vara där som ett andra hem och hälsa på. Jag kände när vi pratade att jag fick en klump i magen, en klump av sorg, min fina fina vän, fortsätter sitt liv och jobbar på som vanligt. Men jag är inte där, jag missar så mycket..
Mina vänner har allti varit en stor del av mitt liv, ett tag ägnade jag nog lite för mycket känslor åt mina vänner, jag glömde bort mig själv. Men idag är jag så otroligt glad över att dessa vänner finns i mitt liv även fast jag bor massa mil bort.

Jag känner mig faktiskt lite gråtfärdig, kan bero på min överkänslighet nu under pluggstressen, men .. Jag har vänner, och jag är aldrig ensam, de finns alltid där som en stöttande axel.

Jag har ju såklart även funnit nya fina vänner här i Övik, otroliga människor som orkar stå ut med en tokgalen pratglad varelse. Jag är inte som alla andra, och kommer aldrig att vara. Är mig själv i alla lägen, och det vet jag att mina vänner - nya som gamla också är. Jag har aldrig tolererat falska människor, och det kommer jag fortsätta med.

Så, för att nämna några:
Oskar
Elin
Lina
Amanda
Lisa
Sandra

Mona-Lisa
Anna-Sara
Maggan
Amanda
Karolina

och många många andra - Jag älskar er av hela mitt hjärta, tack för att ni gör mitt liv värt att leva.