Syskonkärlek

Har suttit och pratat med älskade syster på msn ett tag, och ringde även bror tidigare ikväll. Och jag slogs plötsligt av en sån kärlek till mina syskon! Vi har aldrig varit sånna som kanske visat så mkt öppen kärlek till varandra, men jag har ändå alltid kännt den där grundkärleken mellan oss. Har det varit något, har vi alltid funnits där för varandra.
Jag har otroligt fina syskon, på alla sätt, både utsida som insida.

Min syster Sofia. Hon och jag har nog egentligen haft den "konstigaste" relationen, vi har som en ret-hat-kärlek till varandra. Vi kan bråka så de ryker, men samtidigt kan jag prata med henne om allt. Vi kan skratta tillsammans och vi kan även bara sitta tysta tillsammans utan att behöva säga något utan att det blir sådär jobbigt tyst. Och det roligaste med mig och Sofia är att - gör den ena illa sig (alltså, inte riktigt illa utan bara sådär lite) eller någon retskämtar om den ena, så skrattar den andra. Haha. Jag älskar min syster, så otroligt mycket. Och jag ser upp till henne nått enormt. Jag bryr mig om Sofia jättemycket, och jag tror att hon känner samma för mig (hoppas jag;D) och jag tror att det är därför vi även kan ryka ihop ibland. Fina, fina syster, du är den vackraste kvinnan i världen och som sagt - jag älskar dig!

Min bror Johan. Oj vilken cool människa! Jag har alltid stått Johan ganska nära, trots att vi bråkat en hel del också så såklart, fast vilka syskon gör inte det? Johan är 7 år äldre än mig, och det har alltid varit skönt att veta att ha någon äldre och trygg att luta sig mot. Johan flyttade till Luleå för att studera när jag var i tonåren någonstans, minns faktiskt inte riktigt när de var, men jag minns känslan, att han skulle iväg och plugga på universitetet. Jag var förkrossad, jag insåg då helt plötsligt att vi höll på att växa upp och den där trygga syskongemenskapen förändrades plötsligt. Men trots att jag och kära bror inte pratade så mycket under de åren han bodde där, visste jag att var det något, så var han bara ett samtal bort. Älskade, älskade bror, världens bästa bror, jag älskar dig!

Något som slagit mig på sista tiden, som en stor sorg är att vi faktiskt är vuxna människor allihopa nu, och aldrig kommer den där barnsliga syskontiden tillbaka. Det insåg jag på jul iår, när Sofia spenderade julafton i Skivsjö hos hennes pojkvän, och vi (jag, mamma och pappa) spenderade julafton med Johan, hans flickvän och hennes familj. Jag vet, nu i efterhand att jag agerade väldigt barnsligt när jag var anti allt de där, men det var bara för att jag saknar mina syskon. Dom har bildat egna familjer nu, på varsitt håll, även jag också såklart med Oskar, men jag vill bara, för en stund att det ska vara vi tre igen, som förr i tiden.
Som sagt, jag är otroligt stolt över båda mina syskon, dom har en ljus framtid framför sig och jag är glad att jag får vara del av den på ett eller annat vis.
Som avslutning vill jag bara säga - Sofia och Johan (om ni läser detta) så älskar jag er av hela mitt hjärta, och det kommer jag ALLTID att göra.

Jag saknar er!

Sorry om de blev lite cheesy inlägg, men var bara tvungen att få ur mig lite.