Out of breath, I am left hoping someday I'll breathe again

Att andas, har för mig alltid varit en självklarthet. Men vad händer när luften plötsligt tar slut, och det känns som lungorna krymper i bröstkorgen.
Det är en känsla jag fått uppleva några gånger i mitt liv, ofta har det varit lindrigt, och efter en stund går det bara över, luften fyller lungorna igen.

Men för ett tag sen hände något.. Min kropp sa ifrån, min hjärna skickade ett varningstecken på att det var dags att ta tag i mina känslor och tankar. Man kan inte skjuta bort känslor, eller stänga in dom i små rum. Man måste bearbeta och gå vidare.
Det var något jag inte gjorde, och som sagt - min kropp sa ifrån.

Jag själv minns inget av händelsen, men det är nog ett minne mina vänner sent kommer glömma..
Och jag vill aldrig utsätta mina nära och kära för något sånt igen, även om jag inte kan kontrollera det med tankekraft.
Det är dags för mig att jobba på mig själv.
Jag behöver lära känna mig själv, så jag vet hur min kropp fungerar i olika situationer.

Men jag är ganska trasig.
Jag vill bli hel igen.
Men hur gör man?