My heart's a stereo, it beats for you so listen close

Lycka, hur beskriver man en sån känsla? Wikipedia beskriver lycka såhär - "Lycka är en känsla av varaktigt välbehag". Och jag är verkligen den förste att hålla med.
Ni som följt eller läst min blogg under ett tag har nog inte undgått att jag nog inte varit den mest positiva och glädjesprudlande människan. Men jag har kommit till så många insikter under de senaste dagarna, som varför egentligen ska man se ner på sig själv som många av oss gör. Jag tror att varje människa är skapade av en mening. De absolut flesta av oss är skapade av kärlek.
Och tänk egentligen, kärlek genomsyrar vardagen i allt vi gör. Det kan vara kärlek till sin partner, någon man tycker om, en vän, en familjemedlem eller varför inte ett husdjur?
Jag skulle beskriva mig själv som kär just nu - kär i livet.

Livet är en underbar gåva, varför inte ta vara på den och njuta av varje dag?
Många av er skakar nog på huvudet just nu och tror att jag fått en hjärnblödning - men icke, jag har bara hittat mig själv, och min mening med livet.
Även om jag fortfarande har en lång väg kvar att gå för att helt ut klura ut vad jag vill och vem jag vill vara, så vet jag vem jag vill vara - just precis nu. Jag kan inte säga vem jag kommer vara imorgon, om 50 år eller när jag är gammal och grå.

Jag pratade med min handledare igår, vi pratade om åldrar. Jag fyller 22 år imorgon, och jag har jättepanik för att bli äldre. Och hennes svar var "Herregud, 22 år?! Åh jag minns när jag var 22 år. Och på något sätt känner jag mig fortfarande som 22 år, inuti." Det fick mig att le, där sitter hon mitt i medelåldern, och säger att hon fortfarande är samma människa som då, bara kroppen och kunskapen har fortsatt växa.
Hon fortsatte med att säga "Ibland när går in till en yngre patient kan jag ändå bli generad över att vara där, för jag känner mig på samma nivå på något sätt".
De orden hon sa fick mig att tänka, varför ska man försöka låtsas vara någon man inte är? Försöka vara äldre och mognare än vad man faktiskt är? Jag är jag, och jag kan inte ändra på det.

Jag tror vi är så fixerad på att vara lycklig, att vi glömmer bort de små sakerna som faktiskt gör oss lyckliga.
Det kan vara sådana där små vardagliga saker, små guldkorn i vardagen som en låt som gör dig glad, en kram från en vän, en promenad eller bara ett samtal från en nära vän du inte hört av på länge. Varför underskattar vi dessa små vardagsmirakel? Är vi rädda för att vara lyckliga, rädda för att det ska sticka i någon annans ögon?

Jag känner mig helt euforisk. Hög på livet - och jag kan inte få nog! Jag sitter och ler åt mig själv när jag skriver detta, och du - det var inte igår kan jag säga!
Och dagens tips till dig som orkat läsa dig igenom detta inlägget:
Ge en vän en kram, ring det där samtalet till någon som du vet behöver det.
Ta vara på varje minut, ta ett djupt andetag och låt det där leendet spricka upp i ansiktet.

Alla människor förtjänar lycka - sök det inom dig själv!
Livet är underbart, bara du tillåter dig själv att inse det.

It's the way I'm feeling I just can't deny