There's just too much that time cannot erase

Åtta år.. Den 27 februari var det åtta år sedan du lämnade oss, alldeles för tidigt. Men jag minns dagen jag fick samtalet som igår.

Det var sportlov, jag hade åkt ner för att besöka min faster i Arvika. Vaknade den morgonen med en känsla i kroppen, en sådan känsla som inte går att förklara, som bara ligger där i maggropen. Men jag tänkte inte allt för mycket på den just då.
Jag och Laila (faster) låg kvar i sängen och tittade på tv när det plötsligt ringde. Därefter har jag små minnesluckor, jag minns inte om hon gick på övervåningen och svarade, eller om hon gick iväg efter att hon svarat.
Jag låg på nedervåningen och hörde hennes röst från övervåningen, jag kunde inte urskilja ord, men jag förstod att något var fel. Sedan hörde jag att hon sakta gick ner för trappan, jag mötte henne i hallen och jag såg hennes tårar i ögonen..
Hon gav mig telefonluren och jag hör min mamma gråta, hon börjar med att fråga mig hur jag har det nere i Värmland, men jag kan inte fokusera på annat än att försöka förstå varför hon gråter.
Sedan kommer det - "Julia, det har hänt något hemskt...."
Jag minns hur hela kroppen började skaka och hur tårarna sakta tränger fram, det enda jag kan få ur mig är - "Är det Johan eller Sofia?", varpå hon svarar, "Julia, Morgan är borta..."
Efter detta är nästan allting svart, jag minns att jag föll ihop i min fasters armar, men jag vet inte hur länge vi stod eller satt där i hallen.
Jag bestämde mig i alla fall för att stanna nere i Arvika, och det är jag otroligt glad över idag. Min älskade faster hjälpte mig genom den tunga tiden som följde dagarna efter beskedet.

Du lämnade oss alldeles för tidigt kära älskade kusin, vi var bara 14 år och livet hade bara precis börjat. Jag har så mycket bra minnen tillsammans med dig, och trots att jag kunde vara sjukligt irriterad på dig och morbror när ni alltid fuskade i pictionary så kan jag inte säga annat än att jag älskar dig så otroligt mycket.
I år skulle du fyllt 23, precis som mig. Och ibland kan jag undra vad du skulle gjort idag, vem du skulle varit och vad du skulle gjort.

Vi ses i Nangijala, vänta där på mig, möt mig där när det en dag är min tur.
Men tills vi ses, ska jag leva - för oss båda.

Till minne av Morgan Hällsten
24/3 1989 - 27/2 2004
Alltid älskad, aldrig glömd.