Blod är tjockare än vatten.

Idag är en sådan där dag igen, då jag saknar mina syskon så otroligt mycket!
Känns helt underbart att vi börjat återfå kontakten igen, då vi i tonåren inte hade speciellt mycket kontakt. Men det är ju sånt som hör tonåren till - att vara osams med sina syskon.
Nu är vi dock vuxna och jag kan säga att jag aldrig varit så stolt över mina syskon som nu, och jag älskar er mer än någonsin!

Det är sjukt varmt idag, en riktig vårdag! Skulle behöva gå ut en stund, men min lägenhet behöver också städas - det är kaos här just nu... Håller också på tvätta, då min toalett höll på svämma över med tvätt. Förstår inte varför man alltid drar ut på att tvätta :s Skulle vilja ha en egen tvättmaskin, men frågan är var den skulle rymmas i min lilla mini-etta.

Nej, tillbaka till städningen, här ska det bli tiptop!
Tjingeling

We've found our lives been changed

Jag kom precis att tänka på en sak, som ger mig en enorm ångestklump i magen!
Micke och Linda har åkt till Stockholm över helgen, och det känns sjukt konstigt att båda är borta samtidigt. Och då slår det mig - båda två tar examen till sommaren, och de flyttar från Övik!
Det kommer bli så otroligt konstigt, det kommer bli så otroligt tomt... Vem ska komma och knacka på dörren, sen bara kliva in och direkt gå till sängen och sätta igång tvn?
Vill inte ens tänka på hur det kommer bli, men kul kan jag ju inte direkt säga att det kommer bli.. Blä...

Alla bara flyttar hela tiden!

There's just too much that time cannot erase

Åtta år.. Den 27 februari var det åtta år sedan du lämnade oss, alldeles för tidigt. Men jag minns dagen jag fick samtalet som igår.

Det var sportlov, jag hade åkt ner för att besöka min faster i Arvika. Vaknade den morgonen med en känsla i kroppen, en sådan känsla som inte går att förklara, som bara ligger där i maggropen. Men jag tänkte inte allt för mycket på den just då.
Jag och Laila (faster) låg kvar i sängen och tittade på tv när det plötsligt ringde. Därefter har jag små minnesluckor, jag minns inte om hon gick på övervåningen och svarade, eller om hon gick iväg efter att hon svarat.
Jag låg på nedervåningen och hörde hennes röst från övervåningen, jag kunde inte urskilja ord, men jag förstod att något var fel. Sedan hörde jag att hon sakta gick ner för trappan, jag mötte henne i hallen och jag såg hennes tårar i ögonen..
Hon gav mig telefonluren och jag hör min mamma gråta, hon börjar med att fråga mig hur jag har det nere i Värmland, men jag kan inte fokusera på annat än att försöka förstå varför hon gråter.
Sedan kommer det - "Julia, det har hänt något hemskt...."
Jag minns hur hela kroppen började skaka och hur tårarna sakta tränger fram, det enda jag kan få ur mig är - "Är det Johan eller Sofia?", varpå hon svarar, "Julia, Morgan är borta..."
Efter detta är nästan allting svart, jag minns att jag föll ihop i min fasters armar, men jag vet inte hur länge vi stod eller satt där i hallen.
Jag bestämde mig i alla fall för att stanna nere i Arvika, och det är jag otroligt glad över idag. Min älskade faster hjälpte mig genom den tunga tiden som följde dagarna efter beskedet.

Du lämnade oss alldeles för tidigt kära älskade kusin, vi var bara 14 år och livet hade bara precis börjat. Jag har så mycket bra minnen tillsammans med dig, och trots att jag kunde vara sjukligt irriterad på dig och morbror när ni alltid fuskade i pictionary så kan jag inte säga annat än att jag älskar dig så otroligt mycket.
I år skulle du fyllt 23, precis som mig. Och ibland kan jag undra vad du skulle gjort idag, vem du skulle varit och vad du skulle gjort.

Vi ses i Nangijala, vänta där på mig, möt mig där när det en dag är min tur.
Men tills vi ses, ska jag leva - för oss båda.

Till minne av Morgan Hällsten
24/3 1989 - 27/2 2004
Alltid älskad, aldrig glömd.

Where did I go wrong? I lost a friend.

.nollställd.

Well there was a time when you let me know
What's really going on below
But now you never show that to me do you

Never say never

Jahapp, då var det söndag igen då. Vilket för mig betyder ännu ett kvällspass på sjukhuset - härligt! Igår blev det melodifestivalen och lite festligheter med de närmsta. Mys!

Vet som inte så mycket vad jag ska skriva idag. JO, jag gjorde en grym make-up igår (om jag får säga det själv). Men bilderna kommer senare.
Metallicblå/svart - awesooome ;)

Nej, kanske dags att börja packa väskan och bege sig mot sjukhuset igen då. Man börjar ändå känna av att man jobbat ett ex antal dagar i sträck nu, börjar känna mig ganska trött - både psykiskt och fysiskt. Men jag tycker verkligen det är värt det!

I will be your guardian when all is crumbling
I'll steady your hand

I will not worry for you - You'll be just fine.

Jag är frisk! Idag är första gången jag inte känner av huvudvärken det minsta, så nu hoppas jag att jag kan sluta med tabletterna, vill inte fastna i något slags beroende!

Har dessutom börjat jobba, och det känns helt fantastiskt att vara tillbaka bland folk. Har nu jobbat 4 dagar och ska gå ut ikväll också. När de flesta tar helg, då går jag till jobbet, och det känns inte ens tungt på något vis! Denna vecka blir en 7dagars jobbvecka, men har man varit "ledig" så länge som jag varit så gör det faktiskt inget att jobba så många dagar i sträck, det känns inte ens jobbigt.

Ska sitta som extra-vak hela helgen, inte dåligt inte dåligt. Nämnde dessutom för chefen att jag kan jobba när som helst, bara att ringa så kommer jag. Så hoppas nu att jag får jobba en hel del framöver, även om det bara är som timvik.
Nej, nu ska jag börja göra i ordning matlåda, kom precis på att jag glömt det!

Och jag vet att det blivit dåligt med sminkningar på sista tiden, men förhoppningsvis kommer det snart tillbaka, bara det att jag inte göra några speciella sminkningar när jag jobbar. Skulle se roligt ut med en partysminkning till sjukhuskläderna. Haha

På återseende!

Stranded in this spooky town

Jag har hamnat i någon konstig spiral av smärta nu. Huvudvärken är i stort sett borta, men nu kommer muskelspänningarna från nacken, som sprider sig upp i huvudet när jag ställer mig upp. SERIÖST, när ska detta sluta?!
Jag har full förståelse och respekt för de som lider av kronisk smärta i nacke och huvud. Det är inte lätt alltså..

Jag har förlorat mycket pga. detta.. Vänner, skola, mitt gamla jag - det där glada och spralliga. Från ingenstans har jag blivit en bitter surtant, och det är inte såhär jag vill vara.
Jag vet att det kan ta tid, men det känns som att jag inte riktigt har den tiden för att vara sjuk. Jag vill komma igång med mitt normala liv igen, inte ligga inne som en potatissäck och ruttna bort...
Det enda jag gör i stort sett är att sova, för det är enda gången jag inte känner av smärtan i nacken, men det medför att min dygnsrytm är helt åt skogen. Dagarna går som i ett töcken då jag sover och är vaken lite om vartannat.

Nästa vecka blir det nog att åka hem till Lycksele ett tag, då mamma lovat att boka tid hos nån som kan fixa nacken.. Hoppas det funkar!!
Men jag tänkte såhär, det blir inga fler blogginlägg förns jag är frisk, ingen vill läsa något från en "crybaby" som bara klagar hela tiden.

Så, på återseende när allt är bra igen!