You make me sick.

Happ, som att jag inte kunde ha mer otur - så åker jag på den "berömda" magsjukan som verkar snurra här i Övik. YEEY - not...
Skulle egentligen jobba mån-tors, men hann bara jobba måndag innan jag också insjuknade. blä säger jag bara.

Aja, nog med sjuksnacket.
Ska ta mig ett glas resorb, sen försöka få lite sömn..

Tjingeling

What doesn't kill you makes you stronger.

Jag har bara två saker att säga.
1. Denna versionen av låten är grymt mycket bättre än orginalet, repeeeeat!
2. Sam Tsui är så galet snygg alltså. Haha ;)

It took me by surprise, the hatred in their eyes

Ibland blir man verkligen förvånad.

Har haft en så himla mysig eftermiddag med Stina och Markus ute på några klippor lite utanför Övik. Vi grillade korv, körde någon konstig form av charader där man skulle forma kroppen till bokstäver och sen skulle vi gissa vad ordet var. Det var allt från valpenisar till täckbyxor. Var verkligen längesedan jag skrattade så mycket. Tack underbara ni!
Och det var verkligen helt underbart vackert där ute, med en fyr och allt, och precis vid havet. Guuuud vad jag älskar Övik, jag kommer aldrig flytta från havet!

Här kommer två bilder från vår "utflykt":

Havet är verkligen vackert!

Ett mysigt litet fyrtorn :)

Om ni gav mig en chans, skulle ni faktiskt se hur mycket jag har förändrats.
Men det visar bara hur sköra vänskapsbanden är.

People throw rocks at things that shine

Blod är tjockare än vatten.

Idag är en sådan där dag igen, då jag saknar mina syskon så otroligt mycket!
Känns helt underbart att vi börjat återfå kontakten igen, då vi i tonåren inte hade speciellt mycket kontakt. Men det är ju sånt som hör tonåren till - att vara osams med sina syskon.
Nu är vi dock vuxna och jag kan säga att jag aldrig varit så stolt över mina syskon som nu, och jag älskar er mer än någonsin!

Det är sjukt varmt idag, en riktig vårdag! Skulle behöva gå ut en stund, men min lägenhet behöver också städas - det är kaos här just nu... Håller också på tvätta, då min toalett höll på svämma över med tvätt. Förstår inte varför man alltid drar ut på att tvätta :s Skulle vilja ha en egen tvättmaskin, men frågan är var den skulle rymmas i min lilla mini-etta.

Nej, tillbaka till städningen, här ska det bli tiptop!
Tjingeling

We've found our lives been changed

Jag kom precis att tänka på en sak, som ger mig en enorm ångestklump i magen!
Micke och Linda har åkt till Stockholm över helgen, och det känns sjukt konstigt att båda är borta samtidigt. Och då slår det mig - båda två tar examen till sommaren, och de flyttar från Övik!
Det kommer bli så otroligt konstigt, det kommer bli så otroligt tomt... Vem ska komma och knacka på dörren, sen bara kliva in och direkt gå till sängen och sätta igång tvn?
Vill inte ens tänka på hur det kommer bli, men kul kan jag ju inte direkt säga att det kommer bli.. Blä...

Alla bara flyttar hela tiden!

There's just too much that time cannot erase

Åtta år.. Den 27 februari var det åtta år sedan du lämnade oss, alldeles för tidigt. Men jag minns dagen jag fick samtalet som igår.

Det var sportlov, jag hade åkt ner för att besöka min faster i Arvika. Vaknade den morgonen med en känsla i kroppen, en sådan känsla som inte går att förklara, som bara ligger där i maggropen. Men jag tänkte inte allt för mycket på den just då.
Jag och Laila (faster) låg kvar i sängen och tittade på tv när det plötsligt ringde. Därefter har jag små minnesluckor, jag minns inte om hon gick på övervåningen och svarade, eller om hon gick iväg efter att hon svarat.
Jag låg på nedervåningen och hörde hennes röst från övervåningen, jag kunde inte urskilja ord, men jag förstod att något var fel. Sedan hörde jag att hon sakta gick ner för trappan, jag mötte henne i hallen och jag såg hennes tårar i ögonen..
Hon gav mig telefonluren och jag hör min mamma gråta, hon börjar med att fråga mig hur jag har det nere i Värmland, men jag kan inte fokusera på annat än att försöka förstå varför hon gråter.
Sedan kommer det - "Julia, det har hänt något hemskt...."
Jag minns hur hela kroppen började skaka och hur tårarna sakta tränger fram, det enda jag kan få ur mig är - "Är det Johan eller Sofia?", varpå hon svarar, "Julia, Morgan är borta..."
Efter detta är nästan allting svart, jag minns att jag föll ihop i min fasters armar, men jag vet inte hur länge vi stod eller satt där i hallen.
Jag bestämde mig i alla fall för att stanna nere i Arvika, och det är jag otroligt glad över idag. Min älskade faster hjälpte mig genom den tunga tiden som följde dagarna efter beskedet.

Du lämnade oss alldeles för tidigt kära älskade kusin, vi var bara 14 år och livet hade bara precis börjat. Jag har så mycket bra minnen tillsammans med dig, och trots att jag kunde vara sjukligt irriterad på dig och morbror när ni alltid fuskade i pictionary så kan jag inte säga annat än att jag älskar dig så otroligt mycket.
I år skulle du fyllt 23, precis som mig. Och ibland kan jag undra vad du skulle gjort idag, vem du skulle varit och vad du skulle gjort.

Vi ses i Nangijala, vänta där på mig, möt mig där när det en dag är min tur.
Men tills vi ses, ska jag leva - för oss båda.

Till minne av Morgan Hällsten
24/3 1989 - 27/2 2004
Alltid älskad, aldrig glömd.