Sometimes I don't know why we'd rather live than die

I don’t know when you’ll take me home to paradise with you
The day when I will finally be free
Oh the day when you come back for me

Dagens ord - dagens känsla

P a n i k.

Out of breath, I am left hoping someday I'll breathe again

Att andas, har för mig alltid varit en självklarthet. Men vad händer när luften plötsligt tar slut, och det känns som lungorna krymper i bröstkorgen.
Det är en känsla jag fått uppleva några gånger i mitt liv, ofta har det varit lindrigt, och efter en stund går det bara över, luften fyller lungorna igen.

Men för ett tag sen hände något.. Min kropp sa ifrån, min hjärna skickade ett varningstecken på att det var dags att ta tag i mina känslor och tankar. Man kan inte skjuta bort känslor, eller stänga in dom i små rum. Man måste bearbeta och gå vidare.
Det var något jag inte gjorde, och som sagt - min kropp sa ifrån.

Jag själv minns inget av händelsen, men det är nog ett minne mina vänner sent kommer glömma..
Och jag vill aldrig utsätta mina nära och kära för något sånt igen, även om jag inte kan kontrollera det med tankekraft.
Det är dags för mig att jobba på mig själv.
Jag behöver lära känna mig själv, så jag vet hur min kropp fungerar i olika situationer.

Men jag är ganska trasig.
Jag vill bli hel igen.
Men hur gör man?

Hear you me, my friend.

Glad midsommar på er allihopa (ni få läsare som hänger kvar här ;P)
Snart ska jag kila iväg till jobbet, känns helt okej faktiskt, för nu taggar jag för Peace & love!!! Drar dit med Stina, och möter upp Dessi där :)

"Do not stand at my grave and weep"

Ångestklumpen i magen.

Detta kommer bli en ångestdag av dess like.
Samtidigt som man känner en lättnad i magen av att de e sommarlov, så åker väldigt många härifrån nu. Alla klasskompisar sticker, och kvar blir jag o Anna-Sara. Inte för att jag klagar på hennes sällskap, men de kommer att bli tomt.
Idag ska vi ha hejdå-lunch med tjejerna. Det gör ont i magen.. Och jag säger som Anna-Sara sa, det är första gången det INTE känns kul att träffas, för vi vet att vi ska säga hejdå till varandra. Visst, det är bara tre månader. Men tre månader känns som tre år när man umgås VARJE dag. Dessa otroliga människor här har blivit som min familj. Och det gör ont ända in i själen att lämna alla nu..
Jaja, till hösten ska vi röja Övik, och visa "nollorna" hur man lever studentlivet ;)

Nej, snart ska jag faktiskt göra mitt första RIKTIGA sminkuppdrag.
En ssk-stud som tar examen nu hade sett min sminkning på Sara, och undrade om jag ville sminka henne idag. Wiie, känns så otroligt kul att folk tkr om det man gör. Hoppas hon blir nöjd nu också, ska höra om jag får ta lite bilder sen. Så kan jag lägga upp :D

Tjingeling