Wish i had another story to tell

Ensam, det är ett ord som ofta poppar upp i mitt huvud. 

Jag är långt ifrån ensam, jag så otroligt många fantastiska människor runt mig. Men jag saknar en pusselbit, den där sista pusselbiten som kanske kan göra mig komplett.

Kanske letar jag efter något som inte finns, det kanske inte finns något som gör en människa komplett, kanske finns det alltid något som saknas en.

Mina vänner säger "ingen kan älska dig innan du börjar älska dig själv", men ibland tror jag att man behöver någon som älskar en sådär villkorslöst för att kunna älska sig själv, och då menar jag inte kärleken från vänner och familj. Någon som ser på dig med de där ögonen, som bara förälskade människor har.

Jag börjar vara så otroligt less på allt detta, samma snack, samma tankar och samma vardag.

Har du någonsin stått i ett rum fullt med människor som betyder massor för dig, men ändå känt dig ensam? 

Har du skrattat åt skämt men ändå känt hur du går sönder inuti för att du inte ens har krafter att bryta ihop?

Men jag försöker orka, för att jag vet att någon dag, då står han där. Med de där ögonen.

I pick up the pieces that are left of me to find.

Långt mellan gångerna jag skriver. Egentligen borde det vara lättare än vad det är att ta sig tid att sitta ner och skriva en rad eller två här. Konstigt det där. 

Men här ligger jag i soffan, med tvn på i bakgrunden, med hörlurarna på som spelar gammal nostalgimusik - Håkan Hellström, Kent, Slagsmålsklubben osv osv. 

Jag tror jag kommit till nått vägskäl i livet, samtidigt som jag har fruktansvärt svårt att släppa det gångna, så är jag lite rädd för att ta steget in i det nya. 

Jag började ikväll tänka tillbaka till somrarna jag spenderade i underbara Värmland med fantastiskt roliga människor, och hejbara vilka härliga somrar jag hade. Jag ser fortfarande tillbaka till den tiden med ett leende på läpparna. Samtidigt så kan jag komma ihåg glimtar av att jag mådde fruktansvärt dåligt under den tiden.. Men konstigt hur man i efterhand oftast bara kommer ihåg alla dom där bra stunderna, det är som om hjärnan bara totalt blockerar och försöker radera alla de dåliga minnen.

Det är konstigt egentligen, när man vuxit upp och ser tillbaka på tonåren och alla problem man tyckte man hade då så blir man ju lite full i skratt. Tänk om man visste då vad man vet nu.. Jaa...

-

Som sagt, jag sitter fast i något slags mellanting just nu. Jag är inte riktigt redo för "vuxenlivet" (De tre V'na), men samtidigt kan jag ju inte gå omkring och låtsas att jag fortfarande är 16 år. 

Jag undrar vad som händer härnäst? Vad kommer nästa kapitel att innehålla? Jag väntar med spänning!

But that was then, and this is now.

Sådärja! 
Äntligen känns det som livet är på min sida. I tisdags fick jag ett samtal från jobbet (där jag timvikarierat under ungefär ett år) där jag fick förfrågan om att börja jobba heltid från maj, tills mitt sommarvik som nattare börjar. Och självklart! Jag älskar mitt jobb och kan inte bli bättre att få jobba heltid och känna att man har en fast inkomst att luta sig mot.
Dagen efter fick jag ett samtal från Ohlssons fastigheter som säger att om jag vill så får jag ta lägenheten jag tittat på. Stod tvåa i kö, så trots förhoppningarna att få den så trodde jag ändå att tjejen före mig skulle ta den och jag skulle få fortsätta sökandet.
Är det kanske min tur nu? Att få bara må gott en stund och leva ett normalt liv med eget place och jobb osv. 
Trots att jag älskar mina föräldrar och att jag har en himla tur att jag faktiskt har dom föräldrar jag har som låter mig flytta hem såhär huxflux under en period, så känns det fantastiskt skönt att komma till mitt eget nu. Att flytta hem till föräldrarna vid 23 års ålder känns trots allt som ett bakslag i utvecklingen.
Men som sagt, nu kanske jag kan få komma på fötter igen och känna att det är min tur.

Meeen, som den pessimist jag är så väntar jag mig snart ett bakslag, det kan inte vara såhär bra.
Eller kan det det? Är det verkligen så att min otur är slut för ett tag nu? Aja, den som lever får se....

Although it hurts I'll be the first to say that I was wrong

Jamen hej igen då. Redigt långt mellan gångerna jag skriver här, trist nog. 

Men finns väll kanske inte så mycket att skriva antar jag, livet rullar på som vanligt och ingenting speciellt stort händer i mitt liv. Vilken tråkig liten "svensson" tänker ni då, och ja, så är det nog också.

Det som hänt sedan sist är väll att jag sagt upp lägenheten i mitt älskade Övik och flyttat hem till päronen (ifall det är någon av er som läser detta som råkar veta av en etta -med kök- i Lycksele som blir ledig inom en snar framtid så hör gärna av er!!)

Ja, vad har mer hänt... Jag jobbar på medicinavd. här i Lycksele som timvik tills vidare, i sommar blir det nattschemat på avdelningen för min del (awesome!) och förmodligen blir det att läsa till undersköterska här framöver. Och jag tror att jag hittat mitt kall i livet, trots att jag inte nådde målet som sjuksköterska så hittade jag det som fick mig att tycka att det är roligt att jobba och få hjälpa människor när de är i mest behov av en utomståendes hjälp. Coolt ändå, att man kan känna att man gör sån skillnad för en annan människa bara genom att ge dem en arm att luta sig mot ibland när benen viker sig lite lätt. Ja det är en mäktig känsla.

Nej, jag ska kanske försöka sova lite. Klockan börjar bli mycket och förkylningen som flyttat in verkar få min kropp att tro att den är 90 år.

Förstår inte varför en förkylning, eller ja, alla sjukdomar för den delen får för sig att de har rätten att flytta in i ens kropp bara sådär hipp som happ. Snacka om oförskämt alltså. Jag vräker härmed denna förkylning, med omedelbar verkan. hmmppff.

Godnatt mina vänner, och alla andra nyfikna små luspudlar som läser denna blogg.

Ska försöka bli bättre på det här med att blogga. Kanske händer det något spännande ibland som kan roa någon där ute i cybervärlden.

When you love someone, but it goes to waste - could it be worse?

Den tunna tråden mellan liv och död.

Ibland kan jag bli så fruktansvärt arg på livet. Hur orättvist och meningslöst det kan vara.
Igår miste en gammal barndomsvän livet på ett helt fruktansvärt sätt, och familj, släkt och vänner står kvar med en oändlig sorg och saknad.
Hur kan det vara rätt och hur kan ödet bestämma att något sånt är naturligt?
Jag gick själv igenom en liknande händelse för 8 år sedan, och då som närstående. Och det finns inga ord som kan beskriva smärtan som infinner sig i kroppen när det otänkbara faktiskt händer. Det är en smärta man inte ens önskar sina värsta fiender, och den hjälplösheten är förlamande.
Alla mina tankar går till familj, släkt och vänner. Ni finns alltid med i mina tankar.

Vila i frid min gamle vän.

För att jag älskar dig, så som du är

Tror jag haft roligaste på kvällen på väääldigt länge.
Kunde verkligen vara mig själv, och ingen ifrågasatte. Sjöng tillochmed duett högt med en kille i slutet av kvällen och alla tystnade för att lyssna på oss. Jag ville aldrig att det skulle ta slut.
Min Stina.. Hon som alltid tar fram det bästa ur mig, fick mig ikväll att komma ut ur mitt skal och bara vara mig själv. Och för det är jag henne evigt tacksam <3

Battlescars

These battlescars, doesn't look like they're fading.
Don't look like they're ever going away.
They're never gonna change.