Wish i had another story to tell

Ensam, det är ett ord som ofta poppar upp i mitt huvud. 

Jag är långt ifrån ensam, jag så otroligt många fantastiska människor runt mig. Men jag saknar en pusselbit, den där sista pusselbiten som kanske kan göra mig komplett.

Kanske letar jag efter något som inte finns, det kanske inte finns något som gör en människa komplett, kanske finns det alltid något som saknas en.

Mina vänner säger "ingen kan älska dig innan du börjar älska dig själv", men ibland tror jag att man behöver någon som älskar en sådär villkorslöst för att kunna älska sig själv, och då menar jag inte kärleken från vänner och familj. Någon som ser på dig med de där ögonen, som bara förälskade människor har.

Jag börjar vara så otroligt less på allt detta, samma snack, samma tankar och samma vardag.

Har du någonsin stått i ett rum fullt med människor som betyder massor för dig, men ändå känt dig ensam? 

Har du skrattat åt skämt men ändå känt hur du går sönder inuti för att du inte ens har krafter att bryta ihop?

Men jag försöker orka, för att jag vet att någon dag, då står han där. Med de där ögonen.

I pick up the pieces that are left of me to find.

Långt mellan gångerna jag skriver. Egentligen borde det vara lättare än vad det är att ta sig tid att sitta ner och skriva en rad eller två här. Konstigt det där. 

Men här ligger jag i soffan, med tvn på i bakgrunden, med hörlurarna på som spelar gammal nostalgimusik - Håkan Hellström, Kent, Slagsmålsklubben osv osv. 

Jag tror jag kommit till nått vägskäl i livet, samtidigt som jag har fruktansvärt svårt att släppa det gångna, så är jag lite rädd för att ta steget in i det nya. 

Jag började ikväll tänka tillbaka till somrarna jag spenderade i underbara Värmland med fantastiskt roliga människor, och hejbara vilka härliga somrar jag hade. Jag ser fortfarande tillbaka till den tiden med ett leende på läpparna. Samtidigt så kan jag komma ihåg glimtar av att jag mådde fruktansvärt dåligt under den tiden.. Men konstigt hur man i efterhand oftast bara kommer ihåg alla dom där bra stunderna, det är som om hjärnan bara totalt blockerar och försöker radera alla de dåliga minnen.

Det är konstigt egentligen, när man vuxit upp och ser tillbaka på tonåren och alla problem man tyckte man hade då så blir man ju lite full i skratt. Tänk om man visste då vad man vet nu.. Jaa...

-

Som sagt, jag sitter fast i något slags mellanting just nu. Jag är inte riktigt redo för "vuxenlivet" (De tre V'na), men samtidigt kan jag ju inte gå omkring och låtsas att jag fortfarande är 16 år. 

Jag undrar vad som händer härnäst? Vad kommer nästa kapitel att innehålla? Jag väntar med spänning!

But that was then, and this is now.

Sådärja! 
Äntligen känns det som livet är på min sida. I tisdags fick jag ett samtal från jobbet (där jag timvikarierat under ungefär ett år) där jag fick förfrågan om att börja jobba heltid från maj, tills mitt sommarvik som nattare börjar. Och självklart! Jag älskar mitt jobb och kan inte bli bättre att få jobba heltid och känna att man har en fast inkomst att luta sig mot.
Dagen efter fick jag ett samtal från Ohlssons fastigheter som säger att om jag vill så får jag ta lägenheten jag tittat på. Stod tvåa i kö, så trots förhoppningarna att få den så trodde jag ändå att tjejen före mig skulle ta den och jag skulle få fortsätta sökandet.
Är det kanske min tur nu? Att få bara må gott en stund och leva ett normalt liv med eget place och jobb osv. 
Trots att jag älskar mina föräldrar och att jag har en himla tur att jag faktiskt har dom föräldrar jag har som låter mig flytta hem såhär huxflux under en period, så känns det fantastiskt skönt att komma till mitt eget nu. Att flytta hem till föräldrarna vid 23 års ålder känns trots allt som ett bakslag i utvecklingen.
Men som sagt, nu kanske jag kan få komma på fötter igen och känna att det är min tur.

Meeen, som den pessimist jag är så väntar jag mig snart ett bakslag, det kan inte vara såhär bra.
Eller kan det det? Är det verkligen så att min otur är slut för ett tag nu? Aja, den som lever får se....

Although it hurts I'll be the first to say that I was wrong

Jamen hej igen då. Redigt långt mellan gångerna jag skriver här, trist nog. 

Men finns väll kanske inte så mycket att skriva antar jag, livet rullar på som vanligt och ingenting speciellt stort händer i mitt liv. Vilken tråkig liten "svensson" tänker ni då, och ja, så är det nog också.

Det som hänt sedan sist är väll att jag sagt upp lägenheten i mitt älskade Övik och flyttat hem till päronen (ifall det är någon av er som läser detta som råkar veta av en etta -med kök- i Lycksele som blir ledig inom en snar framtid så hör gärna av er!!)

Ja, vad har mer hänt... Jag jobbar på medicinavd. här i Lycksele som timvik tills vidare, i sommar blir det nattschemat på avdelningen för min del (awesome!) och förmodligen blir det att läsa till undersköterska här framöver. Och jag tror att jag hittat mitt kall i livet, trots att jag inte nådde målet som sjuksköterska så hittade jag det som fick mig att tycka att det är roligt att jobba och få hjälpa människor när de är i mest behov av en utomståendes hjälp. Coolt ändå, att man kan känna att man gör sån skillnad för en annan människa bara genom att ge dem en arm att luta sig mot ibland när benen viker sig lite lätt. Ja det är en mäktig känsla.

Nej, jag ska kanske försöka sova lite. Klockan börjar bli mycket och förkylningen som flyttat in verkar få min kropp att tro att den är 90 år.

Förstår inte varför en förkylning, eller ja, alla sjukdomar för den delen får för sig att de har rätten att flytta in i ens kropp bara sådär hipp som happ. Snacka om oförskämt alltså. Jag vräker härmed denna förkylning, med omedelbar verkan. hmmppff.

Godnatt mina vänner, och alla andra nyfikna små luspudlar som läser denna blogg.

Ska försöka bli bättre på det här med att blogga. Kanske händer det något spännande ibland som kan roa någon där ute i cybervärlden.

When you love someone, but it goes to waste - could it be worse?

Den tunna tråden mellan liv och död.

Ibland kan jag bli så fruktansvärt arg på livet. Hur orättvist och meningslöst det kan vara.
Igår miste en gammal barndomsvän livet på ett helt fruktansvärt sätt, och familj, släkt och vänner står kvar med en oändlig sorg och saknad.
Hur kan det vara rätt och hur kan ödet bestämma att något sånt är naturligt?
Jag gick själv igenom en liknande händelse för 8 år sedan, och då som närstående. Och det finns inga ord som kan beskriva smärtan som infinner sig i kroppen när det otänkbara faktiskt händer. Det är en smärta man inte ens önskar sina värsta fiender, och den hjälplösheten är förlamande.
Alla mina tankar går till familj, släkt och vänner. Ni finns alltid med i mina tankar.

Vila i frid min gamle vän.

För att jag älskar dig, så som du är

Tror jag haft roligaste på kvällen på väääldigt länge.
Kunde verkligen vara mig själv, och ingen ifrågasatte. Sjöng tillochmed duett högt med en kille i slutet av kvällen och alla tystnade för att lyssna på oss. Jag ville aldrig att det skulle ta slut.
Min Stina.. Hon som alltid tar fram det bästa ur mig, fick mig ikväll att komma ut ur mitt skal och bara vara mig själv. Och för det är jag henne evigt tacksam <3

Battlescars

These battlescars, doesn't look like they're fading.
Don't look like they're ever going away.
They're never gonna change.

Funny how the heart can be deceiving

Where there is desire

There is gonna be a flame

Where there is a flame

Someone's bound to get burned

But just because it burns

Doesn't mean you're gonna die

You gotta get up and try

Tomma nätter, tomma drömmar.

Helt sjukt vad livet kan ta drastiska vändningar ibland. Jag hinner inte riktigt med i kurvorna och slängs fram och tillbaka som ett löv på vägen.

Jag önskar jag kunde vara en "hårdare" människa som inte tar åt sig så fruktansvärt lätt. Jag tar illa upp av minsta lilla vilket känns i hjärtat. Det börjar bli himla ärrigt det där hjärtat nu.

På söndag blir jag 23 år, men varför känner jag mig fortfarande som 16? Stannade jag där någonstans mentalt eller? Eller är det någon slags försvarsgrej för att slippa växa upp?

Nej, natt-tankar för aldrig något gott med sig. Godnatt...

Give me the freedom to think

I have a right to be heard

To be seen, to be loved, to be free

To be everything I need

To be me, to be safe

To believe in something

And all I ever needed was someone to come around.

När färgerna mattats av..

Sitter i Örnsköldsvik, i min lägenhet. MIN underbara stad, MIN underbara lägenhet. Och ingenting känns som det brukar när jag kommer "hem". Det känns helt plötsligt inte som hem längre?
Jag stod på torget idag, tittade mig omkring, och såg alla människor. Människor som stressar från lunchen till jobbet, skolungdomar som precis börjat om skolan, alkisarna som alltid suttit på samma bänkar. Och det slog mig - det här är inte staden jag förälskade mig i för två år sedan. Den där forna glansen med en ny stad är som bortblåst.
Vad har hänt med mina drömmars stad?
Förmodligen försvann den i och med att mina fina vänner flyttade härifrån. Staden är inte lika vacker ur en ensam synvinkel..

Lunchade med världens bästa Stina, och OJ vad jag saknat den tjejen.
Det tog emot att säga hejdå, för jag vet inte när vi ses igen. Hon flyttar snart till Sundsvall och när jag kommer tillbaka till Övik igen är hon borta. Min fina fina vän...

Var och när kommer mitt hjärta känna sig hemma igen?

Hello darkness my old friend.

Nu var det ett tag sedan jag skrev. En välbehövlig paus från allt kanske man kan säga.
Mitt liv rullar på precis som det ska och jag har mått ovanligt bra på sista tiden. Jag har släppt massor av saker som legat gömda i hjärtat och skavt.
Jag kan vakna med ett leende på läpparna, och det är en ovanlig känsla. Nu är det faktiskt min tur, äntligen!

Men fortfarande kan dom där kvällarna komma, när det värker till lite extra i hjärtat. Ikväll är en sådan kväll.. Ensamheten tränger sig på som en ovälkommen gäst, och mörkret känns mer skrämmande än vanligt.
Tänk när man var liten, när det mest läskiga med mörkret var monster i garderoben eller spöken under sängen. Nu när man blivit äldre innehåller mörker så mycket mer än monster och spöken, det innehåller verkligheten och den där ensamheten vi alla kan känna ibland.

Imorgon är en ny dag, och det ljusnar snart ute. Och med ljuset försvinner mörkret.
Jag tänker inte låta mörkret skrämma bort mig, jag är starkare än så, även om hjärtat värker till lite extra ikväll.

I remember tears streaming down your face when I said I'd never let you go.

Godmorgon! Eller ja...
Sista passet för denna sommaren på kirurgen i Övik. Ikväll bär det hem mot Lycksele igen.
Det är konstigt ändå, trots att jag är väldigt ensam här, och har längtat hem till vännerna i Lycksele nu på sista tiden. Så kommer jag nog också att sakna lite av den här ensamtiden här.
Dom där kvällarna med musik, tända ljus och en kopp te bara för mig själv.
Men till hösten kommer jag tillbaka till min lilla lila låda :)

På återseende Övik! :)

Follow your heart and nothing else

Sådärja, då har snart denna vecka gått också. Och vilken vecka det har varit!
Har nog inte haft såhär mycket besök som jag haft i veckan på länge.

Först kom Elin och Lisa hit i söndags, och stannade till måndag morgon. Vi åt middag på olles, tog en promenad, spelade lite minigolf, såg film och pratade massa "strunt". Haha
Sen jobbade jag en sväng på tisdag, och efter jobbet kom Katarina hit och hälsade på. Det blev en rätt så tidig kväll, då vi dagen efter åkte till IKEA och körde en heldag med shopping. Och oj vad vi sprang runt i alla affärer. Tror nog vi tog ALLA affärer på Birsta köpcenter ;)
Sen stod en utekväll på schemat när vi kom hem, men nej. Det slutade med att vi däckade i våra sängar innan klockan 22.00. Haha, men det var himla skönt efter en sån perfekt dag!
Idag blev det en sväng på stan här i Övik innan det var dags för Katarina att styra mot Lycksele igen.
Tack alla inblandade för en jättekul vecka!

Nu är det bara en jobbhelg kvar innan jag sticker från Övik, och styr mot Lycksele jag också. Sen så får vi se hur länge jag stannar där denna gången. Men det lär bli mer än några veckor bara iaf. Jag vet inte riktigt om jag vill vara kvar här i Övik längre. Efter skolan är färdig blir det nog att dra vidare mot något nytt spännande ställe! Längtar redan, fast det är nått år kvar. Men men, jag får stå ut ett tag till...

Nej, nu ska jag göra mig någon mat!
På återseende.

All that you need now is in

your soul and you can do this

Come morning light, the sun is going down.

I en timme har jag skrivit, suddat och skrivit om detta inlägg. Jag kommer ingenstans. Har även försökt skriva på papper, men de slutar bara i papperskorgen..
Vad vill jag få ur mig? Jag önskar jag visste själv, men antar att det blivit för mycket i skallen så ingenting kan komma ut istället. Typ förstoppning i hjärnan, kan man ha det?

Jag känner mig arg, ledsen, glad, ivrig, ensam och rädd på samma gång.
- Arg, på er som fick/får mig att tvivla på mig själv och tro att jag inte duger.
- Ledsen, över att jag inte tar tag i mitt liv och följer mina drömmar fullt ut.
- Glad, för de fantastiska människor som står vid min sida i regn och solsken.
- Ivrig, på att se vad framtiden bär i sitt sköte.
- Ensam, för att jag bor långt ifrån alla de människor jag älskar mest och för att jag bor i en stad som helt plötsligt känns väldigt främmande och skrämmande.
- Rädd, för förändring.

Förvirrad tjej? Men skoja inte...

But that was then, and this is now.

Har så himla mkt att skriva egentligen! Men först av allt vill jag börja med att ännu en gång säga GRATTIS till världens bästa storebror som i lördags fyllde 30 år. Du är så himla bra, på alla sätt och vis, och jag är verkligen lyckligt lottad som får ha en sån underbar storebror som dig!
Mina syskon är verkligen det viktigaste i mitt liv, och jag skulle inte för något i världen vilja byta. Trots våra bråk ibland så älskar jag er mest av allt!

Nu ska jag strax dra iväg till jobbet, en natt kvar av två. Och imorgon åker jag till Stina i Sundsvall, kommer bli huur mysigt som helst. Bara ta de lugnt, gå en sväng på stan kanske och sen kolla lite artister och hänga i öltältet resten av kvällen.
Dock är jag bara ledig en dag så det blir att åka tillbaka på torsdag och jobba.

Nej, nu måste jag hoppa in i duschen!
Tjingeling

I just wanna throw my phone away
Find out who is really there for me

Nothing's ever really as it seems.

Hittade igår en låt som verkligen ramar in alla mina känslor på samma gång.
Det är en låt av Lily Kershaw, och det känns som hon sjunger direkt från mitt hjärta och mina känslor. Hon satt ord på allt det som snurrat i mitt huvud under sista tiden.

Jag vet lixom inte om jag mår bra eller dåligt. Jag mår varken eller, lite nollställd kanske man skulle kunna säga.

Pratade med några vänner härom kvällen, och det enda jag fick ur mig som verkligen satte ord på mina känslor var: "Jag vet inte vart jag hör hemma. Jag känner mig varken hemma i Lycksele, eller i Övik".

Jag har en lägenhet i Övik och mitt barndomshem i Lycksele, men inget känns just för tillfället helt rätt. 

Den där tryggheten man känner när man inser att man har allt man behöver infinner sig inte på något av ställena. 

Jag antar att mitt pendlande Övik-Lycksele, kommer pågå nu ett tag.

Tills jag hittat hem.

Well I knew what I didn't wanna know

And I saw where I didn't wanna go

So I took the path less traveled on

And I'll let my stories be whispered

When I'm gone.

                                                                                   

Well in this life you must find something to live for

Cause when the darkness comes a callin'

You'll go back to where you were before

Cause this life is as fragile as a dream

And nothing's ever really as it seems.

Well I lost my innocence when in I let him dive

But the way that he looked at me

Made me feel alive

And now I know nothin' at all

But the release that comes when you're in mid fall.

Lily Kershaw - As it seems

"Här i ditt tomma hus, ger jag livet."

"Det en gång sagda blir alltid sagt
och står till tidernas slut,
och ingen ångestnatt har makt
att plåna det ordet ut."

Karin Boye 

Take this sinking boat and point it home.